En bra måndag!
Min mage har fått sig en rejäl omgång idag i skolan.. På något sätt har jag varit sur men samtidigt så får mina klasskompisar mig på ett sånt bra humör att jag kan släppa allt och bara skratta åt det ist:)
Saker som inte alls låter roliga när man berättar det, har gjort att jag legat över borden i skolan och sparkat med benen. Det hela började med att Linnea skulle berätta om sin färd till skolan med Louise och hennes pappa då dem tydligen hade hållt på att krocka. Reaktionerna i bilen var det jag tyckte var roligast och Linneas sätt att berätta det.. Ja, företagsekonomin räddad för min del där.
Sen kom nästa anfall på matten.. Linnea och jag sitter där framme, medans Görre har genomgång så säger han tillslut: "så, då kan ni räkna ut detta på miniräknaren".. Då hör man längst bak i klassrummet; "det blir juh ingen graf på min miniräknaren".
Saken var den att förra gången vi skulle använda miniräknaren så skulle vi rita upp en graf. Men vi hade gått steget längre och skulle räkna ut ett helt vanligt tal ist. Killarna där bak hade alltså suttit och sovit ett bra tag..
Men när Linnea och jag hör det börjar jag skratta till, men slutar ganska så snabbt eftersom jag tyckte det var lite taskigt. Men därefter kommer Linnea med ett fnitter bredvid mig.. Detta gör att jag måste kolla ut igenom fönstret och försöka att inte skratta, men jag kan inte heller hålla mig. Jag skrattar på och gömmer mig i halsduken som jag hade på mig. Under vårat anfall så har Göran fortfarande genomgång och jag kan absolut inte sluta. När jag kollar upp på Linnea nästa gång har mina tårar runnit och magen krampat som fasen.
När jag precis slutat och börjat få tillbaka konventrationen ställer någon frågan: "blir det talet alltid det svaret?" Med en bebisröst och som påminde mig om migsjälv när jag var liten och maja trodde att paketet som jag höll i handen var till henne.. Hon försökte ta det ifrån mig men mamma säger: nej maja, det är till malin fastän det är din födelsedag. Så säger jag med en retfull röst: Nähe!
Den rösten var det på göran och jag fick ta upp halsduken igen. Där satt Linnea och jag och kunde inte sluta och det blev bara värre juh mer vi kollade på varandra..
Denna stod på mitt rum när jag kom hem ikväll.. Vad det är får ni nog se nästa gång:)
Nu ska jag snart ta tag i spanskan eftersom det är prov i det i mon. Sen tar jag fasen lov!!
/M!
Saker som inte alls låter roliga när man berättar det, har gjort att jag legat över borden i skolan och sparkat med benen. Det hela började med att Linnea skulle berätta om sin färd till skolan med Louise och hennes pappa då dem tydligen hade hållt på att krocka. Reaktionerna i bilen var det jag tyckte var roligast och Linneas sätt att berätta det.. Ja, företagsekonomin räddad för min del där.
Sen kom nästa anfall på matten.. Linnea och jag sitter där framme, medans Görre har genomgång så säger han tillslut: "så, då kan ni räkna ut detta på miniräknaren".. Då hör man längst bak i klassrummet; "det blir juh ingen graf på min miniräknaren".
Saken var den att förra gången vi skulle använda miniräknaren så skulle vi rita upp en graf. Men vi hade gått steget längre och skulle räkna ut ett helt vanligt tal ist. Killarna där bak hade alltså suttit och sovit ett bra tag..
Men när Linnea och jag hör det börjar jag skratta till, men slutar ganska så snabbt eftersom jag tyckte det var lite taskigt. Men därefter kommer Linnea med ett fnitter bredvid mig.. Detta gör att jag måste kolla ut igenom fönstret och försöka att inte skratta, men jag kan inte heller hålla mig. Jag skrattar på och gömmer mig i halsduken som jag hade på mig. Under vårat anfall så har Göran fortfarande genomgång och jag kan absolut inte sluta. När jag kollar upp på Linnea nästa gång har mina tårar runnit och magen krampat som fasen.
När jag precis slutat och börjat få tillbaka konventrationen ställer någon frågan: "blir det talet alltid det svaret?" Med en bebisröst och som påminde mig om migsjälv när jag var liten och maja trodde att paketet som jag höll i handen var till henne.. Hon försökte ta det ifrån mig men mamma säger: nej maja, det är till malin fastän det är din födelsedag. Så säger jag med en retfull röst: Nähe!
Den rösten var det på göran och jag fick ta upp halsduken igen. Där satt Linnea och jag och kunde inte sluta och det blev bara värre juh mer vi kollade på varandra..
Denna stod på mitt rum när jag kom hem ikväll.. Vad det är får ni nog se nästa gång:)
Nu ska jag snart ta tag i spanskan eftersom det är prov i det i mon. Sen tar jag fasen lov!!
/M!
Kommentarer
Trackback
