6 månader sedan..
När tiden nu fallit in och du stängt dina ögon förevigt för att aldrig öppna dom mer, är det minnerna av dig vi alla lever på.
Att se dig så som du fått lida nu på senare tid, har inte varit rättvist. Det har tagit otroligt mycket på de svaga krafterna jag haft kvar.
Att står där vid din sida för sista gången idag efter att ha lagt en ros på ditt tunna ben till mage, va jobbigt nog.
Att släppa taget om din kalla, tunna hand och ta farväl efter alla de här underbara 16 åren med dig va ännu jobbigare.
Att resa mig ifrån stolen och lämna dig va jobbigast.
Jag vet inte hur många gånger jag vände blicken tillbaka mot dig för att hoppas att du skulle börja andas igen och komma tillbaka till mig och oss.
Det är så overkligt att du helt plötsligt finns på en annan plats och inte vid den plats du funnits i alla år, nämligen Våran plats.
Men så mkt kärlek du har gett oss alla nära och kära och velat oss mer än väl, det är svårt för någon att slå.
Tack för alla minnen och studer jag fått uppleva med dig farmor. Och fastän du inte längre är vid min sida vet jag att där uppe, som den ängeln du är, vakar du över mig och följer mig i varje steg jag tar.
Jag Älskar dig, föralltid farmor!
<3
Det har nu gått ett halvår sedan som jag skrev denna text till dig. Jag har aldrig slutat hoppats på att du kommer tillbaka till mig. Jag väntar fortfarande...
Det fanns en plats som jag kände mig så välkommen, värdefull och omtyckt av och det va hemma hos dig. Blev alltid bemött av ett härligt skratt och en kram.
Jag kan inte beskriva min saknad till dig idag i ord. Går inte en dag utan att du är med mig i mina tankar! Nästan allt jag gör påminner om sakerna vi gjorde..
<3
